Har väl aldrig känt mig som någon vidare poet. När jag började med luffarslöjd och med att tillverka ståltrådsträd kände jag ändå att en dikt som passar till produkten skulle vara fint. Jag klurade, klottrade, skrotade, började om (lite grann som professor Baltazar.. för er som minns). Till slut fanns där ändå några rader om hur sårbart och skört livet kan vara. Visade det för min fru och responsen blev lite småskrattig, kanske mest för att jag inte brukar vara så djup och poetisk av mig.
Hur som helst – jag har fått massor av e-post och kommentarer från kunder som verkligen gillar dikten. Så nu är jag faktiskt rätt så stolt!
Ha en fin dag och ta hand om den!
/Niklas